Sören, hur har du det?

Sören, han var ej som andra katter. Han var en bebis och fin herre
på samma gång. Som en sur gubbe. Han var sjukt sällskapssjuk men
ingen fick veta det. Han älskade att bli gosad och kelad med, men bara
när det passade honom. Han kom om man lät han vara.
Om man tittade på honom så gjorde han sig sitt vackraste och gjorde
allt för att det inte skulle synas att han trivdes att vara i centrum.
På den tiden när han bodde hos mig så jobbade jag skift. Och varenda
gång jag kom hem från jobbet så satt Sören i dotterns fönster på
övervåningen och tittade ut. Spelade ingen roll om jag jobbade förmiddag,
eftermiddag eller natt. Han satt alltid där. Han var ensam när jag jobbade.
När han såg att jag närmade mig dörren så hörde man innifrån hur han rusade
nerför trappen. Sedan strök han sig mot mina ben och pratade högt och tydligt
om hans dag hemma i ensamheten. Om hur mycket han hade saknat mig och
hur glad han var att jag var hemma igen.
Som sagt, han var inte som andra katter. Han fixade inte av ensamheten.
Sören hade ångest.

Han var ute ett par nätter per år, men jag tror att han var med om
något otäckt där ute för han ville helst inte gå ut. Kunde gå ut på tomten
och sniffa runt lite, men om man stängde dörren så skulle han gå in direkt.
Ibland smet han ut fort när man öppnade dörren, bara för att få lukta runt
lite. Men det räckte med att jag ropade på honom så gick han in. Som en hund.
Men så kom den dagen då jag insåg att han verkligen mådde dåligt av
att vara ensam om dagarna. Jag hade inte den tid över som Sören krävde.
Jag blev tvungen att hitta ett nytt hem åt pojken. Det blev Katthemmet
i Nyköping i väntan på ett riktigt hem. Vi var där och hälsade på honom
några veckor senare. Han kom ner för trappen för att kolla vilka det var som
kom och tvärstannade halvvägs ner. Han tittade förskräckt på oss och
man såg hur han funderade. Han ville inte följa med oss hem.
Han tog på sig en kaxighet som jag inte kände igen. Hoppade upp på
köksbordet, diskbänken och micron, liksom för att visa hur bra han
hade det där på Katthemmet. Han hade även charmat en liten kattkvinna som
svansade efter honom. Hemma fick han ju inte springa på köksbordet.
Men det var grymt skönt att se honom och att se att han hade det bra.
Ytterligare några veckor senare åkte vi tillbaka till Katthemmet för att
hälsa på våran gamla vän. Men då vi kom dit så berättade personalen
på hemmet att Sören hade blivit hämtad av en tjej från Motala. De hade lovat
att ringa från Katthemmet om någon hämtade Sören, men det samtalet
missades.
Vi fick aldrig riktigt ta farväl.
Men jag tror och hoppas att han fortfarande lever och har det bra
någonstans i Motala med någon som ger honom den uppmärksamhet som
han behöver.


Sören på sin favoritplats i köket.

Anledningen att jag skriver detta är för att min sambo gjorde ett inlägg
på sin blogg om just Sören. Fick mig att tänka på honom.
Han fångade hennes hjärta också. Han fångade allas hjärtan.

(Påminner lite om hunden Hachiko för er
som har sett den filmen. För er som inte har sett filmen så kan jag varmt
rekommendera er att se den. En mycket fin och sorglig historia som berör.)

Film man bör se.

Om du Sören ser det här så kan du väl slå en signal,
jag har kvar mitt gamla nummer. Eller om någon som känner
Sören idag ser det här så får ni gärna höra av er. Skriv en kommentar.
Skulle gärna åka till Motala bara för att få se honom igen.






Kommentarer
Postat av: felicia

jag saknar sören grymt mycket ;o

hoppas att han lever ,och vi får sen honom nån gång :)

2011-01-17 @ 17:27:00
URL: http://beergkvist.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0